Hålla igen

Jag är ju av naturen en mycket charmant varelse. Haha. Nu undrar ni VAD som ska komma, eller hur?

Har funderat lite på det här med att inte längre vara singel. Läste lite hos Maria och en vän till henne som efter sin skilsmässa humpar runt friskt. Så där som en människa kan göra när hon (han för den delen också) försöker ta igen förlorade år, förlorade kärlekar, förlorad närhet och förlorade charmörer (och kvinnliga dito också för den delen).  Hur har det varit för mig?
Där vid 24 årsåldern som nykläckt varannanveckasmamma gick det nog lite vilt till. Och sen lugnade det ner sig. Och efter några år av kortare relationer träffade jag Mannen och vi hängde ihop i nio år.

Som jag började detta inlägg med. Charmant. Kanske inte. I alla fall inte när jag är moody. Men. Jag kan vara lite flirtig i överkant vid gott humör och lika delar vin. Och jag antar att det beror på något sorts bekräftelsebehov.

Inser medan jag skriver att oj vad svårt det blev nu. Vad vill jag komma till? Jo. Att jag nu som icke-singel försöker tona ner mig själv lite. Vilket går sådär. Jag är ju väldigt dålig på att hålla tillbaka min personlighet. Och ska väl egentligen inte göra det heller. Men ni fattar? Hoppas jag.
Jag kan ju inte gärna gå och flirta som jag brukar (flirta är inte ett genomtänkt agerande på något sätt utan en väldigt spontan företeelse och del av min personlighet).  Och så måste jag skaffa mig lite bättre impulskontroll. Kan ju inte lämna ut mitt telefonnummer så där okontrollerat som i fredags. Det var liksom inte meningen. Det gav fel signaler. För jag ÄR INTE tillgänglig. Men jag inser att min personlighet i vissa lägen uppfattas som det motsatta.

Kommer O som är av annan personlighetstyp än jag att förstå det här?
Han finns i mitt liv nu och det är jag så oändligt tacksam för. Var sjutton har han varit hela tiden? Den här mannen som jag kan snacka med om i princip allt. Och det jag inte kan snacka om – bloggar jag om. Och ärlighet. Is the shit! Och det är jätteläskigt! För nu när jag som 38 år och på väg mot klokhet, så har jag insett att det är den enda väg som fungerar. Den Rätta Vägen. Att göra saker på. Men jag lär mig hela tiden. Om mig själv. Om O. Det är nog en pågående process. Och när O frågar mig om något. Så måste jag svara. Ärligt. Ibland måste jag typ ha en kudde för ansiktet, för jag blir så generad. Men svarar. Det gör jag.

So be it.

Jag är ovan. Jag har aldrig haft en sån här relation. Det är ovant. Och underbart.  Och jag vill aldrig mer ha ngn annan relation. Älskar! Som aldrig förr.

Kärlek!